Cause you're too damn proud to reach out when you need it
Måste berätta att jag fick gratis glass på Pressbyrån idag.
Deras frys hade tydligen gått sönder och stått utan kyla under.. ja, dom visste inte hur länge. Kassörskan sa att dom bjöd på den, men hon varnade ju för att hon inte visste hur bra kvalitet det var på den. Men jag tänkte "Tjaa, gratis är gott!" och högg in. Dock smakade den bara frost och.. inget mer i stort sett. Men Ida tyckte tydligen den smakade rätt bra eftersom hon sörplade i sig halva ispinnen.
Jag har äntligen lyckats skriva ut ansökningsblanketten till den där högskolan nu! Men till mitt förtret så upptäckte jag nyss att det verkar som att fotoinriktningen bara finns i Hemse. Och jag tappade ju lite till av min glöd när jag kom på att skrivarlinjen mycket väl kan innebära att jag måste stå inför massa folk och läsa mina texter - det är inte något jag känner för. Dels för att jag hatar att prata inför folk, men även för att jag skriver mycket sämre när jag vet att andra ska höra det. Typ en lärare spelar inte så stor roll, det är det där att jag själv måste läsa det inför andra som stör. Då skäms jag liksom för hur jag skriver - för jag skriver verkligen inte som jag pratar. När jag skriver saker så gillar jag att använda överdrivet invecklat språk (okej, inte SÅ invecklat, men mycket mer komplicerat än mitt talspråk), och slänger gärna in så mycket ironi som jag får plats med. Jag har även fått höra av "folk" (*host*, Jenny, *host*) att jag skriver väldigt formellt i rapporter och liknande. Men liksom, jag skulle ju inte göra det om jag inte tyckte att det var underhållande att jag kan skriva bättre än många av mina lärare - för ärligt talat, det kan jag.
Nu har jag väl fått ur mig det mesta. Nej, det har jag inte. Men känner otroligt nog inte för att skriva om mina känslor just nu. Det jag känner att jag behöver just nu är en redig uppsats-uppgift. Psykologi-lärarn pratade lite om att vi skulle få pyssla med sånt under terminen, så då blir jag nöjd.
Deras frys hade tydligen gått sönder och stått utan kyla under.. ja, dom visste inte hur länge. Kassörskan sa att dom bjöd på den, men hon varnade ju för att hon inte visste hur bra kvalitet det var på den. Men jag tänkte "Tjaa, gratis är gott!" och högg in. Dock smakade den bara frost och.. inget mer i stort sett. Men Ida tyckte tydligen den smakade rätt bra eftersom hon sörplade i sig halva ispinnen.
Jag har äntligen lyckats skriva ut ansökningsblanketten till den där högskolan nu! Men till mitt förtret så upptäckte jag nyss att det verkar som att fotoinriktningen bara finns i Hemse. Och jag tappade ju lite till av min glöd när jag kom på att skrivarlinjen mycket väl kan innebära att jag måste stå inför massa folk och läsa mina texter - det är inte något jag känner för. Dels för att jag hatar att prata inför folk, men även för att jag skriver mycket sämre när jag vet att andra ska höra det. Typ en lärare spelar inte så stor roll, det är det där att jag själv måste läsa det inför andra som stör. Då skäms jag liksom för hur jag skriver - för jag skriver verkligen inte som jag pratar. När jag skriver saker så gillar jag att använda överdrivet invecklat språk (okej, inte SÅ invecklat, men mycket mer komplicerat än mitt talspråk), och slänger gärna in så mycket ironi som jag får plats med. Jag har även fått höra av "folk" (*host*, Jenny, *host*) att jag skriver väldigt formellt i rapporter och liknande. Men liksom, jag skulle ju inte göra det om jag inte tyckte att det var underhållande att jag kan skriva bättre än många av mina lärare - för ärligt talat, det kan jag.
Nu har jag väl fått ur mig det mesta. Nej, det har jag inte. Men känner otroligt nog inte för att skriva om mina känslor just nu. Det jag känner att jag behöver just nu är en redig uppsats-uppgift. Psykologi-lärarn pratade lite om att vi skulle få pyssla med sånt under terminen, så då blir jag nöjd.
Kommentarer
Trackback